För nästan två år sedan skrev min kollega Malin det första inlägget här i bloggen. Det handlade om att hon kände stolthet i att arbeta i en kommun i allmänhet och i Landskrona i synnerhet – att det kommunala välfärdsuppdraget innebär att skapa bra dagar för de boende i Landskrona.
”Vad medarbetarna i Landskrona stad gör har betydelse för så många människor i så många olika delar av livet. Det har betydelse för eleven som ska lära sig räkna, eller den äldre landskronabon som behöver hjälp i sin vardag. Vad kommunen gör spelar roll! ”
Nu skriver jag det sista inlägget i denna blogg och vill då lägga till en viktig del till det som Malin skrev, en erfarenhet som kanske är det viktigaste resultatet av två års arbete i projektet. Det handlar om insikten att det inte bara är en fråga om vad kommunen gör utan också hur detta görs. Att lära eleven i någon av Landskronas skolor att räkna är själva välfärdsuppdraget, men också hur detta lärs ut är en del av detta uppdrag. Skiljer sig en lärares förväntningar åt beroende på vilken elev det gäller? Ser det olika ut beroende på elevens kön eller bakgrund? Får den äldre kvinnan, som vid livets slut behöver hjälp i sin vardag, lite sämre vård för att man förutsätter att hon levt tillsammans med en man?
Jämlika Landskrona startades för att ge svar på frågor som dessa. Och efter två år är det just denna typ av frågor som chefer och medarbetare runt om i organisationen ställer och försöker kartlägga och besvara. Projektet har startat upp något – det pratas om jämlikhet. Det pratas om makt, det pratas om normer och det pratas om en högre kvalitet i stadens service. Något är på gång. Vi är inte där än, men vi är på väg. Målet är att kunna säga att vi inte bara gör välfärd. Vi gör den jämlikt.
”utanför dunkla rum”
Foto: Thomas H Johnson
I sitt inlägg skrev Malin också en del om vad vi kommer att skriva om här på bloggen under projektets tvååriga liv.
”På bloggen kommer vi skriva om hur arbetet löper, om konferenser och utbildningar, vi kommer presentera BRA medarbetare i staden som alla spelar roll, vi kommer skriva om fredagsfrukostar och torsdagspannkakor, om motstånd och om makt, om genus och diskriminering, om framgång och motgång. Det… och lite till:)”
När jag nu tittar tillbaks på de två år som gått och de drygt åttio inlägg som skrivits, kan jag bara konstatera att vi faktiskt gjort precis det som Malin skrev att vi skulle göra. Det, och lite till. Och inte bara när det gäller läsvärda inlägg här på bloggen. De utbildningar, utredningar, utvecklingsarbeten och förändrade rutiner som bara var ord i en beviljad projektansökan är idag verklighet. Så idag, den sista januari 2013, kan jag som projektledare för Jämlika Landskrona lägga upp benen på skrivbordet, knäppa händerna bakom huvudet och bara konstatera att projektet bryter mot normen. Eller i alla fall mot det normala. Jämlika Landskrona tillhör inte den majoritet om åtta av tio projekt som misslyckas med att nå sina mål.
Men Jämlika Landskrona hade inte varit framgångsrikt om det inte hade varit för alla de personer som på olika sätt varit involverade i arbetet. Tillsammans med Malin vill jag tacka alla de som arbetat och arbetar för att göra Landskrona till den jämlika staden. Tack till alla utbildare, konsulter, traineer, delprojektledare, utbildningsdeltagare, fotografer, motståndare, medgörare, musiker och alla er andra. Och tack till Europeiska socialfonden som finansierade hela härligheten.
Allt handlar om att se möjligheter. Och vi håller med Emil. Vi vet att en mur bara är en bro på högkant.
Hannes Frizén
Projektledare Jämlika Landskrona
