Jämlika Landskrona

Det sägs att en bild kan säga mer än tusen ord. Jag tror att detta talesätt sätter fokus på det faktum att vi parallellt med förståelsen för vad vi ser när vi tittar på en bild även får en känsla för densamma. En bild av en vacker sommardag ger en mer direkt känsla än en beskrivning av denna dag med ord. Man skulle istället kunna säga att en känsla säger mer än tusen ord.

En känsla kan man få på flera sätt. Ibland är det just en bild som förmedlar något, andra gånger kan det vara genom musik. Ni tycker kanske att det låter långsökt att försöka förmedla en känsla för ett så abstrakt fenomen som den svenska föräldraförsäkringen via musik. Ni kanske skakar på huvudet och muttrar ”nonsens”, ”snömos” eller ”struntprat”. Men låt oss försöka!

Klicka här och starta en video. Klicka sedan tillbaks hit och följ med i texten nedan. Om ni inte får en känsla har ni i alla fall lyssnat på en fin låt.

Daddy’s Gone
How you are my hero
how your never here though
remember times when you put me on your shoulders
how i wish it was forever you would hold us
right now im too young to know
how in the future it will affect me when you go
you could have had it all
you, me, and mum y`know
anything was possible

i wont be the lonley one
sitting on my own and sad
a fifty year old
reminiscing what i had

i wont be the lonley one
sitting on my own and sad
forget your dad, he’s gone

Varför vill jag då ge er en ”känsla” för den svenska föräldraförsäkringen och vad har det skotska bandet Glasvegas och deras sång Daddy’s Gone med detta att göra? Fortsätt läsa så förstår ni.

För trettonde året i rad presenterade TCO för några veckor sedan sitt ”pappaindex” där de väger samman pappors andel av samtliga uttagna föräldradagar och andelen män av de samtliga föräldralediga. Om pappa och mamma delar lika på föräldraledigheten blir indexvärdet 100. Varje år presenterar TCO siffror för samtliga landets kommuner. Redan förra året skrev vi om 2011 års index här på Jämlika Landskrona-bloggen.

Nu har det gått ett år till och det är dags att åter lyfta upp den befogade frågan ”Var i hel**te är papporna?” Vad ligger bakom mäns ovilja och oförmåga att vara hemma med sina egna barn…

Eva Nordmark, som är ordförande för TCO, skriver i rapporten att det är

”…glädjande att indexet har ökat betydligt om man jämför 2011 med startåret 1999. Vi ser också andra tecken som pekar åt rätt håll, till exempel i SCBs tidsanvändningsstudie
som kom förra året. I den kan man se att männen har ändrat sitt beteende och ökat sitt hemarbete med nästan en timme. Den tiden använder de till en tredjedel för att städa och resten till att umgås och leka med barnen. Det är en glädjande utveckling//.”

Vad som inte är lika glädjande är siffrorna för Skåne och för Landskrona. Av alla län i Sverige hamnar Skåne längst ner på listan med ett index på 37,2. Detta är visserligen en ökning från 2010 då indexet låg på 36,5 men det är fortfarande problematiska att länet ligger på en klar jumboplats. Toppar gör Västerbottens län med ett index på 48,2 vilket kan jämföras med medelvärdet för hela riket som ligger på 41, 9.

Ännu mer problematiskt blir det om man fokuserar på Landskrona stad som kommun. Bland Skånes 33 kommuner är det bara Malmö som har ett sämre index och Landskrona hamnar alltså på en 32:a plats med ett index på 31,1. Av Sveriges totalt 290 kommuner hittar vi Landskrona på plats 276, vilket är en placering bättre än förra året men fortfarande bekymrande långt ner på listan.

Vad detta innebär för de kvinnor som bor och lever i staden är inte svårt att förstå. Risken att som kvinna hamna långt ifrån arbetsmarknaden är påtaglig om du ensam är hemma och tar hand om familjens barn. Att i ett eller ett par år stå utanför arbetsmarknaden skapar mindre möjligheter till kompetensutveckling och karriärmöjligheter, vilket bland annat förs fram som förklaring till de löneskillnader som idag finns mellan gruppen män och gruppen kvinnor.

Men framför allt, det drabbar barnen. Och det är här känslan, denna så ofta misskrediterade källan till handling, kommer in. Vad gav Glasvegas sång för känsla hos dig? Fick den dig att känna hur det är att vara ett barn vars högsta önskan är att ha en närvarande förälder som finns där och har tid med sitt barn? Gav den känslan av att vara övergiven? Satte den in dig i barnets perspektiv? Om inte är du förmodligen osunt känslokall och behöver en sång till. Klicka då här. Om du blev berörd kan du läsa vidare…

Att många män i Sverige 2012 fortfarande gör det aktiva valet att inte vara hemma mer med sina barn och fullt ut utnyttja föräldraförsäkringen skapar såväl individuella som samhälleliga strukturella problem. Kanske kan 2012 bli året då män i Sverige, Skåne och Landskrona inser sin egen betydelse. Att de inser att de inte vill ge sitt barn förutsättningarna för att om 25 år behöva skriva en rocklåt för att få utlopp för sin känsla av övergivenhet…

Hannes Frizén
Jämlikhetsutvecklare

PS. Det finns flera studier gjorda bl a i Sverige, USA och Storbritannien som tyder på att engagemanget hos de vuxna kring ett barn är viktigt för att motverka eventuell framtida psykisk ohälsa. Forskarna är överens om att barn behöver vuxna som engagerar sig i dem, utöver mamman som ofta traditionellt står för detta engagemang. Men huruvida det har någon betydelse om dessa vuxna är män eller kvinnor är omdebatterat. Enligt vissa studier spelar kön ingen roll utan det är engagemanget som är det väsentliga, medan andra visar att den traditionella fadersrollen bör fyllas. Denna diskussion är intressant, men i inlägget ovan problematiseras detta inte vidare vilket har sin bakgrund i att TCOs ”pappaindex” just utgår från mammor och pappor och inte belyser uttag av föräldraförsäkringen i till exempel samkönade relationer. Kanske ett tips till TCO inför framtiden?

Idag är det den 13 mars.

För fyra dagar sedan, den 9 mars, inleddes 2012 års internationella mansdagar. Dagarna mellan den 9 mars i år och den 7 mars nästa år uppmärksammar vi mannens situation världen över. Under dessa fåtal dagar varje år hyllar vi manligheten, vänder helt på perspektiven och låter mannen vara den dominerande normen i samhället. Män från alla kontinenter, ofta med olika etnisk, språklig, kulturell, ekonomisk och politisk bakgrund, kan under dessa 364 dagar varje år fira ”sina dagar”, de kan se tillbaka på lång kamp för kamp för jämställdhet, likabehandling och för att få ta plats i samhället.

Man hör ibland kritik mot dessa internationella mansdagar. Det handlar om att de har spelat ut sin roll, att de inte behövs i ett upplyst och jämställt land som Sverige 2012. Tyvärr räcker det med att se hur mannen sätts på undantag under resten av året för att inse att vi behöver dessa 364 dagar som en frizon och för att lyfta fram de viktigaste mansfrågorna. Vi behöver bli bättre på att lyfta upp mäns intressen och erfarenheter, bättre på att anpassa samhället och det offentliga efter mäns verklighet. Det är dags att låta män ta plats och att inse att vi faktiskt måste arbeta för det! Låt männen ha sina 364 dagar mellan den 9 och 7 mars varje år – kvinnorna har ju resten av året…

Hannes Frizén
Jämlikhetutvecklare, Landskrona stad

Jag fyller år idag. En siffra läggs till och denna gång känns det av någon outgrundlig anledning tyngre…

Ålder. Det är ju egentligen bara en siffra. Men ändå! Den där lilla siffran påverkar oss på så många sätt!

Jag är numera en 32 år gammal kvinna. Är jag medelålders nu? Eller ung vuxen? Och hur ska jag förhålla mig som kvinna till min ålder? Är det ok att jag drar på mig mina härliga baggy-jeans fortfarande, eller det passar sig kanske inte för en yngre medelålders kvinna…?

Therése Persson disputerade 2010  vid NISAL, National Institute for the Studies of Ageing and Later Life. Avhandlingen heter “Kvinnlig för sin ålder”, och är utgiven av Bullfinch Publishing.

Genomgående bland de intervjuade (samtliga är bosatta i Sverige) framgick att en åldrande kvinnokropp betraktades som negativt och att kvinnlighet avtar med stigande ålder. Kvinnorna i studien var också väldigt noga med att klä sig efter vad de ansåg vara passande för deras ålder. Så länge man var i tjugoårsåldern gick det bra att klä sig i korta kjolar medan kvinnor i medelåldern som klädde sig sexigt (i exempelvis kort kjol och urringad tröja) uppfattades som löjliga.

Förväntningarna är stränga på flickor och kvinnor i olika åldrar. Både på vad de ska intressera sig för och syssla med och hur de bör se ut och klä sig, och även på deras relationer till andra människor. Och det tar aldrig slut. Det är inte så att du en gång för alla hittar din stil, du måste hela tiden anpassa den till din ålder.

Kvinnlighet skapas i relation till ålder. ”Ung flicka”, ”vuxen kvinna” och ”gammal tant” är tre helt olika typer av kvinnor. Inte bara vårt kön, utan också vår ålder, har stor betydelse för vår uppfattning om oss själva och andra.

Under fikapausen idag satt vi och pratade om att man inte ”går ut” lika mycket längre. Med ”gå ut” menas i detta sammanhang att besöka diverse nöjesetablissemang. Det föll liksom bort någonstans på vägen efter 25. Men en av mina kolleger var ute för ett tag sedan, och hon hade jätte kul! Hela hon lyste upp när hon berättade hur hon dansade hela natten och inte kom hem förrän fem på morgonen.

Och lika mycket som hon lös upp blev hon märkbart modfälld när hon eftertänksamt konstaterade att när hon själv var runt 25 så var 40 åringar på dansgolvet det värsta hon visste. 

Insikten att hon nu var en ”sån där” berövade henne lite av glädjen. Hennes 25 åriga ”jag;s” föreställning om hennes 40 åriga ”jag” begränsande hennes valfrihet till att ha en rolig kväll! Föreställningar om hur vi bör vara förlamar oss, kedjar oss, och hindrar oss från att vara den vi vill och kan vara.

Så kära medsystrar – låt oss skita i den där extra siffran som kommer varje år.
Ut och slå klackarna i taket ikväll! I baggyjeans – eller alldeles för kort kjol!
Valet är ditt – ingen annans!

//Malin (”Ung vuxen”, ”medelålders kvinna” och ”gammal tant”)